HISTORIEN OM RÄVHIODDEN

Skriven av Torbjörn Andersson, i samband med jubileum.

Jag har ombetts skriva något om Rävhiodden, dess historia och varför stugan hamnade där den står idag. Detta har jag huvudsakligen tagit ur minnet. Berättelsen är summan av vad jag själv upplevt, hört berättas men även till viss del läst. Naturligtvis har detta filtrerats i mitt huvud varför historien i stor utsträckning är subjektiv. Berättelsen kan utgöra grunden för en slags släktkrönika – som nödvändigtvis inte bara behöver handla om Rävhiodden – och därför är jag mycket intresserad av att berättelsen utvecklas. Om någon vill lägga till eller dra ifrån är jag därför mycket tacksam. Häggsjövik den 6 juli 2017 Torbjörn

Karl Ossian Ericsson, eller mer känd som Karl Ersa , föddes den 18 februari 1892 i Häggsjövik på gården Stenhammarn. Hans föräldrar var Leonard Eriksson och Anna Eriksson. Leonard Eriksson kom till Hotagen från Värmland i slutet av 1880 talet. Jämtarna insåg i slutet på 1800 talet värdet i sin skog och påbörjade avverkningar. Men man saknade duktiga timmerkörare – och duktiga timmerkörare fanns i Värmland. Därför kom många timmerkörare från Värmland till Jämtland. Värmlänningarna hade bl a en ledad kälke, en sk stötting som var effektiv i timmerskogen. Leonard träffade Anna Eriksson från Norrviken. De gifte sig och bilade familj. Familjen flyttade efter några år från Häggsjövik och bosatte sig i Granbo, Aspås.

Karl Ersa gick i skola i Granbo. Hans studier var ingen framgång utan han slutade skolan så fort det var möjligt – möjligtvis ännu tidigare. En sak lärde han sig dock i skolan. Han var riktigt duktig i huvudräkning. En förmåga som han hade stor nytta av senare i livet. Efter skolan arbetade han bl a på Inlandsbanan som då byggdes.

Karl Ersa gifte sig sedermera med Laura Katarina Näs född den 28 juli 1894. Bröllopet stod den 15 juli 1918. Något år efter giftermålet flyttade familjen tillbaka till Häggsjövik. Karl Ersa anställdes av Tideman i vars hus familjen hyrde en bostad. Tideman var handelsman och köpte upp varor som t ex skinn, fågel, ost, kött mm i Hotagen med omnejd. Varorna fraktades till Östersund där dom såldes. Karl Ersa anställdes för att utföra dessa arbetsuppgifter. Efter att Tideman gått i konkurs övertog Karl Ersa själv verksamheten. Transporterna skedde i början med häst och släde/vagn. Han tog körkort den 17 oktober 1921 och den 17 mars 1927 fick han trafikkort. I samband med detta startade han en linjetrafik mellan norska gränsen och Östersund. Trafiken upprätthölls med lastbil med dubbelhytt – en lastbil som också kunde ta passagerare. Karl Ersa drev linjetrafiken till 1952 då han sålde rörelsen till Postverket. Vid överlåtelsen förhandlade han fram att han skulle vara ombud för Postverkets gods- och varutransporter i Häggsjövik. Det betydde att varor och paket till någon i Häggsjövik lossades på gården hos Karl Ersa. För detta fick han viss ersättning per leverans. Fram till slutet av 1961 såldes det bensin och oljor på gården. Shellpumpen stod kvar i många år.

Karl Ersa och Laura fick fem barn. Jonas f -12, Karin f -18, Hjördis f- 21, Iniz Birgitta f - 25 och Sonia f- 29.

Karl Ersa var en mångsysslare. Han var åkare, expresskörare, taxiåkare, lantbrukare och affärsman. Med modernt språkbruk skulle han kallas entreprenör. Han var också en hängiven sportfiskare. Flugfiske var hans passion.

Under en period under 1930-talet var han också ”cykelfabrikör”. På skolan i Häggsjövik fanns vid denna tid en lärare som hette Gösta Carlsson. Carlsson hade varit tävlingscyklist och var flerfaldig svensk mästare. Vid OS i Antverpen 1928 vann han också två bronsmedaljer. Karl Ersa och Carlsson bildade ett bolag som satte ihop cyklar i Häggsjövik. Carlsson stod för cykelkunnandet och Karl Ersa var finansiär och säljare. Cykeln döptes till Gazell. På emblemet står det Ericsson & Carlsson, Gazell, Häggsjövik.

Karl Ersa var alltid medelpunkten var han än befann sig, En social begåvning och en person som aldrig förställde sig. Han fick alltid fullständig uppassning av sina barn och även av hustru Laura. Även fast han var den bullrige, den som sågs och hördes hade jag alltid uppfattningen att det var Laura som styrde och ställde och bestämde – fast alltid i bakgrunden. Jag minns mormor Laura som en kraftfull kvinna med stor integritet och en person för vilken man hyste största respekt.

Laura var en sammanhållande kraft i familjen. Och i ärlighetens namn var det hon som drev jordbruket. Hon skötte om djuren. Det fanns kor på gården fram till andra halvan av 50-talet. Mormor Laura var under flera år under 1930-40 talen ledamot av barnavårdsnämnden i Hotagens kommun. Uppdraget hade hon fått därför att hon åtnjöt stort förtroende bland kommun- medborgarna och inte av politiska skäl.

Under åren som åkare knöt Karl Ersa affärskontakter i gränstrakterna mellan Sverige och Norge. Han lärde här känna en person som kallades ”Pål i Rengen”. Han hette Paul Östborg var en svensk som gift sig med en kvinna i Rengen. Kvinnan var arvtagerska till ett jordbruk och stora markområden. Bl a mark på ömse sidor om Berglielva. Pål i Rengen var en kortvuxen, klotrund man som knappast slet ut sig i jord- eller skogsbruket utan mer ägnade sig åt affärer. Pål i Rengen var en ansedd man och Karl Ersa och han upprätthöll en livslång vänskap. Om Pål i Rengen berättas att han under den tyska ockupationen under andra världskriget fängslades och satt en tid på det beryktade fängelset Grini. Hans brott var att han hade en radioapparat. När han kom hem från Grini sägs att han var tämligen smal.

Karl Ersa var som sagt en hängiven sportfiskare. Han fiskade helst med flugspö – vilket var relativt ovanligt i dessa trakter på den tiden. Han fiskade på många ställen i Hotagen – Toskströmmen, Rengsfallet, Hasslingsån, olika lappvatten – men även på den norska sidan av gränsen. I mitten på 1930-talet började han fundera på att skaffa sig en permanent ställe för sina fisketurer. Hans kontakter med Pål i Rengen ledde till att han 1937 kunde peka ut Rävhiodden som platsen där han skulle uppföra sin fiskestuga. Karl Ersa köpte ett härbre i Gjertsåsen, flyttade ner det till Rävhiodden och någon gång under sommaren 1937 var hans dröm uppfylld. Den 1 maj 1938 undertecknades köpekontraktet som slutförde affären. Köpesumman var 100:-. I avtalet stadgas att ingen fiskerätt följer med köpet men däremot hade köparen rätt att ta ”lauvskog for eget bruk till brensle”.

Under andra världskriget 1939 – 1945 kunde stugan av naturliga skäl inte användas. När Karl Ersa kom till Rävhiodden första gången efter kriget var stugan uppbruten och med tydliga spår av att ha använts av tyska soldater. Personer från orten berättade att stugan användes som rast- och övernattningsstuga av tyska patruller som vaktade gränsen mot Sverige.

Efter kriget var det mycket fattigt i Norge. Jag uppfattade allt som olika nyanser av svart och grått. Vägarna var mycket dåliga. Jag minns att resan från Häggsjövik till Berglia var en dagsresa. Bilarna var inte att jämföra med dagens. Bilarna luktade olja och bensin och man satt alltid lågt och hade svårt att se ut och följa vägen. Då vägarna också var mycket krokiga blev jag alltid åksjuk. Då var stoppen vid de två tullstationerna – en på den svenska sidan och en på den norska sidan – mycket välkomna avbrott. Tullarna på den svenska sidan var alltid mycket trevligare än de norska som var mer formella och även noga granskade vad som fanns i bilen. Den intresserade kan fortfarande betrakta de gamla tullstationerna då själva byggnaderna fortfarande finns kvar. På den tiden var t ex margarin,mjöl, socker och ost mycket billigare i Norge än i Sverige. Därför reste många till Norge för att storhandla dessa varor. Varje person fick bara ta med sig en viss mängd margarin eller socker över gränsen. Därför granskades bilarnas innehåll ofta.

Jag minns att jag vid ett tillfälle beordrades att sitta på margarinkartongerna och hålla tyst när vi passerade den norska tullstationen. Gränshandeln var mycket omfattande under 50-, 60- och 70 talen. Flera affärer fanns efter vägen som uteslutande ägnade sig åt denna gränshandel. Pål i Rengens son Ragnar och hans hustru Linnea drev under många år en affär för gränshandel i källaren till sitt hus i Rengen. Affären flyttades sedan till en nybyggd villa strax bortom det ursprungliga huset. Ragnar övertog sina föräldrars jord- och skogsbruk. Skogen var Ragnars stora intresse. Man kan se spår av hans intresse i markerna runt Rävhiodden. Den är han som dikat ur myrarna och även planterat tall men med ytterst varierande resultat. Det är Ragnars dotter Randi Dyvik som idag har övertagit ägandet av jorden och skogen.

På den tiden kunde man inte köra ner till stugan utan bilarna parkerades uppe på vägen och man gick ner till stugan. När man gick ner till stugan fick man själv – även vi barn - bära ner det man behövde under vistelsen på Rävhiodden. Detta begränsade på ett naturligt sätt vars och ens packning. Den nuvarande vägen byggdes i mitten av 60-talet. Förmodligen som ett led i Ragnars skogsbruksambitioner. Samtidigt byggde han själv den stuga som ligger ett 100 tal meter uppströms Rävhiodden.

1955 uppfördes ett härbre på Bjäkerodden ca 200 m nedströms Rävhiodden. En Axel Tysk från Linköping arrenderade udden på 50 år. Sommaren 1960 övertog Karl Ersa arrendet. Under några veckor sommaren 1960 ställdes stugan i ordning. Axel, Karl Ersa och Daniel i Berglia gjorde stugan beboelig. Jag själv fungerade som sprinpojke. Från sommaren 1960 och många år framåt förbättrades huset succesivt. Nytt torvtak lades, en jordkällare gjöts, det dikades runt stugan, övervåningen snyggades till mm mm. Axel och Jan avsatte många timmar på att förbättra stugan. Virket köptes ofta i Gjertsåsen, som då hade en liten bysåg. Ofta bar dom ner virket på axeln. 2005 då arrendet skulle gå ut försökte Iniz och Axel att förlänga arrendet, alternativ köpa stället. Ragnar Östborg var positiv till att förlänga arrendet men hans fru Linne sa nej. För att försvåra för någon annan att arrendera stället revs härbret 2005. Går man på Bjäkerodden kan man se lämningar efter stugan. Än i dag står utedasset kvar.

Under 60- och 70- talen användes den nedre stugan i större omfattning än den övre. Den nedre stugan var större och i bättre skick. Detta innebar att Karl Ersas härbre inte underhölls i tillräcklig grad och dessutom blev den angiripen av myror. Ägarna bestämde då att bygga upp en ny stuga på Rävhiodden. 1982 restes då den stuga vi idag brukar. Från 1982 och flera år framöver avsattes många timmar för att ge stugan den standrad den har idag. Karl Ersas första härbre revs i mitten på 1980 talet.

Rävhiodden används på ett annat sätt i dag än när jag var liten. Nu används stugan för korta besök och för rekreation. Den nya stugan kan också användas under den kalla tiden på året. Många gånger har stugan använts för besök under senhösten och att fira nyår – och detta utan att nyårsfirarna frös alltför mycket. Tidigare användes stugan naturligtvis också för rekreation. Men stugan hade också betydelse för försörjningen. Jag minns att vi tillbringade två veckor i stugan. Den första veckan var efter slåttern. Då fiskades det i huvudsak – både med nät och fluga. Fisken saltades i träkaggar.. Och saltfisken åts under vinterhalvåret. Den andra veckan inföll efter att höet hade tagits in. Då skulle det plockas hjortron. Varje dag gick de vuxna upp på myrarna mot Blåfjället och bort mot Daniels säter. Det tävlades i att plocka så mycket som möjligt. Det var inte ovanligt att en familj kunde ta hem 75 - uppmot 100 kg hjortron efter en vecka. Hjortronen syltades och användes naturligtvis i hushållet men de flesta kilona såldes till uppköpare. Denna försäljning var en viktig inkomstförstärkning för familjerna. Mitt första haspelspö köpte jag för pengar som jag tjänat på hjortronplockning. Man fick aldrig berätta för utomstående var hjortronen fanns. Man lärdes att säga att det inte fanns några hjortron - frosten hade tagit hjortronblommorna eller så var det för tidigt eller för sent. Detta hemlighetsmakeri visar de värde som förr satte på hjortronen.

Jag hoppas att du känner historiens vingslag när du går runt på Rävhiodden. Historien är viktig men viktigare är framtiden. Jag hoppas framför allt att även du får en upplevelse av fjäll, vildmark, fiske, hjortron, mygg och knastret från elden i spisen när du besöker Rävhiodden.

Som sagt; jag är mycket intreserad av att berättelsen utvecklas. Kom gärna med egna minnen, sånt som ni hört eller upplevt, egen kunskap om Rävhiodden, om Karl Ersa, om mormor Laura, om Pål i Rengen eller varför inte om Daniel i Berglia. Daniel i Berglia och hans Gittan är värda ett eget kapitel – men det får bli någon annan gång. Jag lovar att jag ska fylla på berättelsen.